Skaffa barn – vilka vägar finns till föräldraskap?

Hösten 2023 anordnade Kunskapsnätverk för unga som lever med hiv en temakväll om att skaffa barn när man lever med hiv. Temakvällen lyfte olika vägar till föräldraskap och inbjudna föreläsare var Kristina Pettersson, läkare och specialist inom kvinno- och förlossningssjukvård på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge och Anna Nordqvist, samhällspolitisk samordnare och sakkunnig inom familjefrågor på RFSL. 

Kristina har arbetat med hiv och graviditet på Huddinge sjukhus i snart fem år. Hon gick igenom hur mödravård och förlossningsvård fungerar när man lever med hiv. På Huddinge sjukhus finns en så kallad specialistmödravårdsmottagning. Till specialistmödravården remitteras personer som på något sätt behöver extra vård eller uppföljning under graviditeten. Det kan till exempel vara för att man har diabetes, högt blodtryck eller förlossningsrädsla. Personer som lever med hiv erbjuds att gå till specialistmödravården, men Kristina betonade att man idag inte betraktar en hivpositiv persons graviditet som en högriskgraviditet så länge hivbehandlingen är välinställd. Personer som lever med hiv löper inte högre risk än någon annan att få komplikationer och det verkar inte finnas någon risk för virusöverföring till barnet under graviditet och förlossning om virus är omätbart.

Utöver att ta sina hivmediciner enligt ordination behöver man inte tänka på något annat än vad hivnegativa personer behöver göra. De allra flesta kan fortsätta på samma hivbehandling som innan de blev gravida. Kristina sa att de hivmediciner som används till kvinnor som kan bli gravida inte medför risker för barnet, men det kan finnas andra anledningar till att läkare gör bedömningen att man bör byta hivmediciner när man är gravid. Det kan till exempel vara så att den gravidas ämnesomsättning förändras under graviditeten och då passar vissa läkemedel bättre än andra. Tidigare fanns indikationer på att substansen dolutegravir skulle kunna orsaka fosterskador, men detta anses i Sverige vara avskrivet. Med äldre hivmediciner fanns risk för bland annat för tidig förlossning och leversjukdom, men moderna läkemedel verkar inte medföra sådana risker, sa Kristina.

En deltagare på temakvällen hade skickat in en fråga kring risk för överföring om man har hepatit B och hiv samtidigt under graviditet. Kristina berättade att det är viktigt att man står på behandlingar som inte krockar med varandra och att det är ens behandlande infektionsläkare som ser till att man har mediciner som varken interagerar med varandra eller skapar risk för överföring av hiv eller hepatit B till fostret. Det är bra att ha båda behandlingarna inställda redan innan man blir gravid.

Kristina betonade att det inte finns något fall där hiv överförts till barn vid graviditet eller förlossning på över tio år i Stockholm, men några enstaka i Sverige.

Så vad ska man då tänka på om man som hivpositiv person vill skaffa barn?

–  Det viktigaste budskapet är, gör det! Det är jättekul att både göra, att ha och att föda barn, sa Kristina med eftertryck.

 

Mödravård när man lever med hiv

Alla gravida personer i Sverige erbjuds ett hivtest i samband med besök hos mödravården. Fyra av fem gravida som lever med hiv känner redan till sin hiv när de blir gravida, men 20 % får sin hivdiagnos i samband med graviditeten.

Ungefär hälften av alla som är gravida och som lever med hiv i Sverige kommer till specialistmödravården i Huddinge och varje år har mottagningen hand om 20–40 gravida som har hiv. Kristina berättade att personer som lever med hiv idag kan gå till den “vanliga” mödravården, och i andra delar av landet än i Region Stockholm, där specialistmottagningen finns, så är detta praxis. Internationella riktlinjer rekommenderar dock att länder har ett multiprofessionellt team som är specialiserade på hiv. Kristina sa att det inte minst är för att garantera ett gott bemötande fritt från fördomar. Specialistmödravården i Huddinge fungerar även som ett kunskapscentrum för andra mödravårdsmottagningar i Region Stockholm, sa Kristina. Vidare sa hon att mödravårdsmottagningar i Stockholms län alltid kontaktar specialistmottagningen om en person som är gravid testar positivt för hiv. I andra delar av landet finns ingen specialistmödravård specialiserad på hiv, men enligt Kristina finns enskilda personer som mödravårdsmottagningar kan kontakta om de har frågor om hiv eller om en gravid person testar positivt för hiv på deras mottagning.

Kristina berättade att de flesta gravida som lever med hiv i Stockholms län vill gå till specialistmödravården eftersom man där slipper fundera över vårdpersonalens kunskap om hiv, om man kommer få märkliga frågor eller stigmatiseras.

– Men man får se det som ett erbjudande, sa Kristina och berättade att det finns personer som, av praktiska skäl, väljer att gå till en annan mödravårdsmottagning, även i Stockholm.

En deltagare på temakvällen undrade hur kunskapen om hiv ser ut inom mödravården i landet. Kristina sa att hon inte vet hur bemötandet eller den generella kunskapen om att leva med hiv ser ut, men att kunskapen om hur man ska se till att hiv inte överförs vid graviditet och förlossning är god.

En annan deltagare på temakvällen berättade att hon fick barn 2021. Hon gick inte till specialistmödravården i Huddinge utan till en “vanlig” mödravårdsmottagning i den region där hon bor. En annan person på temakvällen frågade hur hon upplevt uppföljningen och behandlingen från mödravården under graviditeten. Hon var nöjd med mödravården och sa att den hade fungerat ungefär som Kristina beskrev. Hennes infektionsläkare, eller hivläkare, hade också varit en trygghet i frågor som handlade om hiv i förhållande till graviditeten. Hennes barnmorska kunde inte alltid svara på de frågor hon hade, men vände sig då till infektionsläkaren och den gravida kunde själv diskutera frågor med sin läkare.

– Min infektionsläkare bidrog mer än vad jag tänkt mig., sa hon.

 

Rutiner och uppföljning under graviditeten

Kristina gick igenom graviditetens faser och vilka kontroller som görs när. Virusmängd (hiv-RNA), CD4 och blodvärde (hemoglobin) mäts var tionde vecka och oftare om virusmängden skulle börja gå upp. I slutet av graviditeten görs tätare kontroller.

Under graviditetens första trimester, månad 1–3, är risken för överföring av hiv till fostret som lägst. Den här perioden är det vanligt med illamående och kräkningar. Kristina berättade att man inte behöver oroa sig över om man råkar kräkas upp sina hivmediciner eftersom risken för överföring är så oerhört låg under den här perioden. Det finns särskilda mediciner mot illamående i samband med graviditet och dessa går bra att ta när man lever med hiv och i kombination med hivmediciner.

I den första trimestern utvecklas fostrets organ. Därför är det viktigt att inte stå på några mediciner som kan påverka fosterutvecklingen och orsaka missbildningar. Moderna hivmediciner utgör som tidigare nämnt ingen risk för detta och hiv i sig utgör inte heller någon risk för komplikationer.

Månad 4–6 kallas den andra trimestern. Då är risken för överföring något högre om man inte har välbehandlad hiv. Därför kontrollerar man virusmängden mer noggrant den här perioden. I den andra trimestern görs ett rutinultraljud, oavsett hivstatus, för att se att allt ser bra ut. Under den här delen av graviditeten finns även möjlighet att försöka se eventuella kromosomavvikelser eller medfödda sjukdomar hos fostret. Dessa beror i så fall inte på hiv. Det vanligaste är att man gör ett så kallat KUB-test som innebär att den gravida lämnar ett blodprov. Utifrån provets resultat och vad man ser på rutinultraljudet görs en sannolikhetsbedömning för kromosomavvikelser. Ytterligare prover man kan ta är moderkaks- eller fostervattenprov. Moderkaks- eller fostervattenprov kan med större säkerhet än KUB-test visa eventuella kromosomavvikelser och vissa medfödda sjukdomar, som blödarsjuka och Huntingtons sjukdom. KUB-test och fostervattenprov erbjuds inte i alla regioner och kan kräva remiss. En deltagare frågade om det är möjligt att göra KUB-test i Stockholm. Kristina svarade att ja, alla gravida i Stockholms län erbjuds detta. För moderkaks- eller fostervattenprov krävs att man har välbehandlad hiv. Alla gravida erbjuds även ett HPV-prov eller cellförändringsprov innan vecka 15.

Kristina berättade att det i den andra trimestern kan vara bra att börja ta järntillskott i form av tabletter. Järntabletter ska inte tas tillsammans med hivmediciner utan en annan tid på dygnet.

I den sista delen av graviditeten, den tredje trimestern, ökar risken för överföring av hiv ytterligare något, om man inte har en välinställd behandling, och det blir ännu viktigare att följa upp om virusnivåerna i blodet skulle börja stiga.

 

Vaginal förlossning rekommendation vid välbehandlad hiv

Runt vecka 32, cirka två månader innan förlossning, sätter specialistmödravården i Huddinge, tillsammans med den gravida, ihop en förlossningsplan. Man går igenom eventuella komplikationer och skriver instruktioner i journalen för att den förlossningsmottagning som den gravida kommer till ska ge korrekt och god vård. I journalen står till exempel att man ska ta ett hiv-RNA-test för att mäta virusmängd vid inskrivning på förlossningsavdelningen och att den gravida ska fortsätta ta sina hivmediciner som alla dagar.

– Då slipper de på förlossningen fundera och fråga, sa Kristina.

Hon berättade att man även kan skriva om önskemål som den gravida har och som förlossningspersonalen inte behöver ifrågasätta eller tänka på utifrån att den gravida lever med hiv. Som exempel tog hon en person som gärna ville bada under förlossningen. Då skrev Kristina det i journalen och betonade att den gravida haft omätbart virus under hela graviditeten och att badet inte utgjorde någon risk för överföring av hiv till barnet.

I samband med att man gör förlossningsplanen planerar man även för tiden efter förlossningen. Kristina berättade att man också gör en plan för amningsnedläggning. (Läs mer om hiv, amning och modersmjölkersättning på PG:s infosida för dig som är eller vill bli förälder.)

Vaginal förlossning är förstahandsrekommendation för personer som lever med hiv så länge virusmängden är under 150 kopior per milliliter blod. En kontroll av virusmängd två till fyra veckor före beräknad förlossning är det som avgör om man kan föda vaginalt eller inte. Kristina berättade att olika länder har olika gränser för när kejsarsnitt rekommenderas. I USA är det om man har över 400 viruskopior, i England 50 och i Sverige 150. Fram till 2010 sa de svenska riktlinjerna att personer som lever med hiv alltid skulle få kejsarsnitt.

En deltagare på temakvällen frågade varför man idag rekommenderar kejsarsnitt om virusmängden överstiger en viss nivå. Kristina berättade att risken för överföring av hiv i samband med graviditet är störst under förlossningen. Det beror på att exponeringstiden för kroppsvätskor då är lång. Det vill säga att barnet då, vid icke välbehandlad hiv, befinner sig i kontakt med kroppsvätskor som har hög koncentration av hivvirus under lång tid. Risken för överföring av andra virus, som herpes och vattkoppor, är också högre under förlossning än under andra delar av en graviditet.

En annan deltagare frågade om det är högre risk för överföring vid förlossning om man är gravid med tvillingar än med ett barn. Kristina svarade att nej, det är ingen skillnad och att det inte spelar någon roll vilka kroppsvätskor barnet utsätts för så länge den födande har en välbehandlad hiv.

En ytterligare fråga handlade om den gravida får skriva på något samtyckesavtal eller på något annat sätt gör ett aktivt val att föda vaginalt eller genom kejsarsnitt. Kristina svarade att nej, i och med att smittskyddslagen säger att man behöver följa de förhållningsregler och riktlinjer som finns så är det inte ett val. Hon la till att för de allra flesta gravida som hon möter så är det också det absolut viktigaste att se till att hiv inte överförs till barnet.

– Jag har aldrig hamnat i någon dispyt kring det, sa hon.

 

Rutiner och hjälpmedel under förlossningen

När det gäller komplikationer och hjälpmedel under vaginal förlossning när man lever med hiv så ska tång eller sugklocka bara användas om det finns uppenbara fördelar. Skalpelektrod (en elektrod som fästs på barnets huvud för att mäta barnets puls) och skalpprovtagning kan idag användas om det bedöms nödvändigt. Tidigare ansågs det medföra risk för överföring av hiv och barnmorskor bör även idag diskutera med en förlossningsläkare innan skalpprovtagning och skalpelektrod används, sa Kristina.

En deltagare på temakvällen berättade att när hon födde barn 2021 fick skalpelektrod inte användas. Kristina sa att det antingen kan bero på att riktlinjerna ändrades just kring den tidpunkten eller på att vårdpersonalen på det sjukhuset inte hade fått information om de ändrade riktlinjerna. Hon sa att man alltid försöker nå samförstånd och föra dialog kring individuella behov och önskningar och vad som är bäst för barnet.

Kristina berättade att när barnet är fött är rutinen att man torkar av synligt blod innan man lägger upp barnet på den födandes bröst. Tidigare var rekommendationen att duscha av barnet, men det har man frångått.

En annan deltagare frågade vad som gäller för hemförlossning när man lever med hiv. Kristina sa att oavsett hivstatus krävs det att man är omföderska och att ens tidigare förlossning och graviditet varit okomplicerad för att hemförlossning ska övervägas. Hon sa att om frågan om hemförlossning skulle dyka upp från någon som lever med hiv så skulle Kristina inte fatta beslut om det själv, utan diskutera det med sin chef. Hon sa att det säkert skulle gå att genomföra, men att man oavsett hivstatus behöver tänka på risker och värna att hålla hemförlossning extremt strikt för att inte skapa risker.

 

Efter förlossningen

När barnet är fött ska det ges profylax inom 24 timmar, alltså hivmedicin i syfte att hindra överföring om barnet exponerats för hivvirus. Om den födande har välbehandlad hiv och har fött vaginalt får barnet sedan behandling med profylax i fyra veckor. Barnet hivtestas regelbundet, vid 4–6 veckors ålder, vid 4 månaders och vid 18 månaders ålder. Om barnet förlösts med kejsarsnitt och den födande haft över 150 viruskopior per milliliter blod ges en dos av ett särskilt profylaxläkemedel som heter Nevirapin precis efter förlossningen och sedan postexpositionsprofylax med ytterligare två läkemedel i två till fyra veckor. Vid kejsarsnitt får även den födande ett ytterligare hivläkemedel som preexpositionsprofylax intravenöst före och under förlossningen.

Det är RAV, Referensgruppen för AntiViral terapi, som tar fram riktlinjerna för uppföljning och rutiner under graviditet och förlossning när den gravida lever med hiv. De nuvarande riktlinjerna är från 2017 med vissa uppdateringar från 2022, men riktlinjerna ses nu över och nya ska lanseras (ej färdigt december 2023). Kristina tror att de nya riktlinjerna från RAV kommer att rekommendera kortare behandlingsperiod med profylax för barnet efter födseln om den födande haft välbehandlad hiv.

 

Preventivmedel

Kristina pratade även kort om preventivmedel när man lever med hiv och sa att idag ska man kunna välja vilket preventivmedel man vill. Vissa hivmediciner kan dock interagera med preventivmedel. En deltagare frågade om man kan förvänta sig att vården har kunskap om vilka preventivmedel som fungerar med vilka hivmediciner. Kristina svarade att nej, hon tror inte att till exempel barnmorskor på ungdomsmottagningar har den kunskapen, men att de alltid är restriktiva med vad de skriver ut för preventivmedel utifrån om man tar andra mediciner. Man kan alltid prata med sin behandlande hivläkare som då får se till att man står på en hivbehandling som inte interagerar med det preventivmedel man vill använda. Kristina rekommenderar hormonspiral till alla, oavsett hivstatus, men betonade att olika preventivmedel passar olika personer och att man ska hitta något som passar en själv.

En deltagare frågade vad som gäller akut-p-piller. Hen hänvisade till att det i bipacksedeln står att man ska två piller om man lever med hiv. Kristina sa att det beror på vilken hivbehandling man har eftersom vissa hivmediciner kan påverka effekten hos hormonerna i både p-piller och i akut-p-pillren LNG (Norlevo) och UPA (Ellaone). Efter temakvällen kompletterade Kristina informationen om akutpreventivmedel. Kopparspiral är förstahandsrekommendation om man står på hivmediciner som är enzyminducerande. Precis som att akut-p-piller ska tas så snart som möjligt efter oskyddat samlag ska kopparspiralen sättas in så snabbt som möjligt om den används i akutpreventivt syfte. Enligt Kristina är den dock effektiv i över 90 % av alla fall om den sätts in inom fem dygn. Om kopparspiral inte är ett alternativ rekommenderas dubbel dos av akut-p-piller. Evidens för att dubbel dos får önskad effekt saknas dock. Akut-p-pillret Norlevo ska tas inom 72 timmar och Ellaone inom 120 timmar från oskyddat samlag.

 

Vägar till föräldraskap som hivpositiv HBTQ-person

Anna Nordqvist är samhällspolitisk samordnare och sakkunnig inom familjefrågor på RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter. Hon inledde sin presentation med att konstatera att svensk lagstiftning när det gäller föräldraskap och barn är baserad på att en cis-man och en cis-kvinna är gifta och att de skaffar barn med sina egna könsceller. För många, inte minst HBTQI-personer så ser vägen till föräldraskap ut på andra sätt.

– Familjekonstellationer kan ju se olika ut, konstaterade Anna och sa att man, oavsett om man är HBTQI-person eller inte kan vara ensamstående, ett par eller flera som vill ha barn tillsammans.

Anna började med att reda ut vad föräldraskap är i juridisk mening och berättade om de juridiska processerna för att bekräftas som förälder av staten. Den som föder ett barn blir alltid automatiskt registrerad som förälder till barnet. För personer som inte föder sitt barn själv kan föräldraskapet fastställas antingen genom föräldraskapspresumtion, föräldraskapsbekräftelse, föräldraskapsutredning eller adoption. Föräldraskapspresumtion innebär att en person som är gift med den som föder ett barn antas vara förälder till barnet. Innan 2022 gällde föräldraskapspresumtion enbart om partnern till den födande hade manligt personnummer, men sedan 2022 är presumtionen könsneutral. Dvs oavsett könsidentitet registreras den som är gift med den födande som barnets förälder. Om man inte är gifta, men sammanboende (sambo) så behöver man som partner till den som föder barnet ta på sig föräldraskapet. Det kallas för föräldraskapsbekräftelse. Föräldraskapsutredning görs om det råder osäkerhet kring eller om det behöver fastställas om det finns en annan förälder, utöver den som fött barnet. Om man i ett par skaffat barn genom assisterad befruktning, t.ex. med donerade spermier, inom svensk sjukvård, gäller samma regler med föräldraskapsbekräftelse och -presumtion. Men har den assisterade befruktningen skett utanför svensk sjukvård så görs en föräldraskapsutredning.

En deltagare frågade hur det fungerar om till exempel två kvinnor som vill ha barn tillsammans får sperma från en man och genomför en heminsemination där den ena kvinnan bär barnet. Anna svarade att då behöver alla tre intyga att donatorn inte vill ta på sig faderskapet och att den kvinna som inte fött barnet tar på sig föräldraskapet.

Vad innebär det då rent juridiskt att vara förälder till ett barn och vad är skillnaden på förälder och vårdnadshavare? Anna berättade att man är juridisk förälder till ett barn när man är registrerad som det i folkbokföringsregistret. Det innebär att man har skyldighet att försörja barnet och att barnet har rätt att ärva en. Vårdnadshavare är en person som har rätt och skyldighet att fatta beslut om sådant som rör barnets uppfostran, skolgång och sjukvård. Förälder och vårdnadshavare är ofta, men inte alltid, samma person.

I Sverige är det bara möjligt att ha en eller två vårdnadshavare och en eller två föräldrar.

 

Befruktning med egna eller andras könsceller

Vilka är då möjligheterna för HBTQI-personer som lever med hiv att skaffa barn? Anna gick igenom ett antal alternativ och saker som är bra att tänka på.

För personer som lever med hiv är assisterad befruktning med IVF eller insemination i dagsläget (december 2023) bara tillgänglig genom en forskningsstudie på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. På sjukhusets webbplats kan du läsa mer om studien och vem som kan ansöka om att delta. Genom studien ges även möjlighet att frysa in könsceller (spermier och äggceller).

IVF, eller provrörsbefruktning, innebär att ägg tas ut från den som vill bli gravid och befruktas med spermier utanför kroppen, för att sedan sättas in i livmodern. Befruktningen kan ske med partners spermier eller med spermier som donerats. Studien på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge är öppen för både par och ensamstående. För att få delta i studien finns dock ett antal grundkrav, bland annat att man ska ha välbehandlad hiv, inte ha ett BMI över 35 eller under 18 och vara under 40 år.

Anna berättade att om man genomgår IVF inom svensk sjukvård och blir gravid med donerade spermier så har barnet rätt att få veta sitt genetiska ursprung. Det innebär att barnet, när det bedöms moget, ska få möjlighet att kontakta den som donerat spermierna.

På kliniker i andra länder finns möjlighet att genomgå IVF eller insemination med en anonym donators spermier. Om man är ett par som skaffar barn på det sättet behöver den förälder som inte bär barnet närståendeadoptera barnet efter födseln. Den blir alltså inte automatiskt juridisk förälder i Sverige.

Ett alternativ till assisterad befruktning i Sverige eller utomlands är heminsemination. Det innebär att man med en slang eller spruta för in spermier i slidan vid ägglossning. Spermierna kan vara donerade av till exempel en vän, donator eller från en person som också ska bli förälder till barnet. Om det finns en förälder som inte bär barnet och som inte donerat spermier, behöver denna närståendeadoptera barnet efter födseln.

Som transperson som får könsbekräftande behandling kan man spara könsceller (ägg eller spermier). Det är dock ingen lagstadgad rätt och möjligheterna ser olika ut i olika regioner i landet. Anna rekommenderar att man sparar könsceller, om det är möjligt, om man tror att man skulle vilja ha barn i framtiden. Det är i dagsläget inte tillåtet för personer som lever med hiv att bli gravida genom äggdonation inom svensk sjukvård. Anna sa att det kan vara bra att tänka på om man till exempel sparat ägg innan man genomgått könsbekräftande behandling.

 

Adoption och närståendeadoption – möjligheter och utmaningar

Adoption innebär att en eller två personer genomgår en rättslig process för att bli föräldrar till ett barn. I Sverige är det sedan 2003 möjligt för samkönade, gifta par att adoptera och sedan 2018 gäller samma sak för personer som är sambo. Även ensamstående kan få medgivande för adoption.

Trots att det idag inte finns några juridiska hinder för samkönade att adoptera så är de faktiska adoptionerna få. Vad RFSL vet genomfördes den första adoptionen av ett samkönat par inom Sverige 2012 och den första utlandsadoptionen 2017. Totalt känner man till mellan fem och tio samkönade par som adopterat.

Utlandsadoptioner har överlag minskat i världen, främst för att internationella konventioner idag säger att man i första hand bör genomföra adoptioner inom landet. Det är dock i teorin möjligt för samkönade par och ensamstående att adoptera från Colombia och Sydafrika. Indien godkänner ensamstående personer. Anna berättade att hon inte kunnat hitta något om att hivstatus skulle påverka godkännande som adoptivförälder från något av dessa länder, men gav rådet att alltid kontrollera en extra gång innan man startar en ansökningsprocess. Ett par tips för att öka sina chanser att få adoptera är att gifta sig om man är ett par, eftersom många länder kräver det och att kontakta adoptionsorganisationer för att få rådgivning och prognoser.

2022 genomfördes ett hundratal adoptioner inom Sverige. De flesta är så kallade närståendeadoptioner, det vill säga att man adopterar ett barn som man redan har en nära relation till. Det kan vara sin partners barn, eller ett barn som man valt att skaffa tillsammans med någon genom exempelvis heminsemination, anonym spermadonation utomlands eller genom värdgraviditet (även kallat surrogatmödraskap). Vid närståendeadoption skickar man in en ansökan till tingsrätten som ger socialtjänsten i kommunen där man är bosatt i uppdrag att göra en utredning och komma med ett utlåtande. Anna berättade att det saknas tydliga riktlinjer och bedömningskriterier för närståendeadoption vilket gör bedömningen godtycklig.

– Många känner sig ifrågasatta i den situationen, med rätta, sade hon.

En deltagare frågade hur många som kan adoptera ett barn. Kan till exempel två pappor adoptera ett barn de valt att skaffa med en tredje person som också föder barnet? Anna svarade att pappan som bidragit med spermier då blir förälder genom föräldraskapsbekräftelse eller föräldraskapsutredning, men att det inte finns någon automatik i att den andra pappan blir förälder eller vårdnadshavare. Den kan dock få vara föräldraledig om den är sambo eller gift med pappan som bidragit med spermier. Om den andra pappan vill adoptera barnet måste den som fött barnet avsäga sig sitt juridiska föräldraskap genom att samtycka till adoptionen.  Anna konstaterade att det medför problem att man inte kan ha fler vårdnadshavare än två. Som förälder utan att vara vårdnadshavare eller som bonusförälder kan man till exempel inte hämta ut mediciner åt barnet.

Vad gäller nationella adoptioner av barn utan en relation till adoptivföräldern så är även de ovanliga. Det är ett antal andra steg innan adoption av ett barn blir aktuellt. Barnet ska t.ex. ofta ha varit familjehemsplacerat en lång tid, ofta flera år, hos en familj innan adoption blir aktuellt. Det förekommer dock att små barn adopteras utan att först ha bott i familje- eller fosterhem. Även för att få adoptera ett barn man inte har en relation till ska man ha genomgått en utredning och fått ett medgivande från socialtjänsten. Om man gjort en sådan utredning och fått ett medgivande så är Annas tips att skicka medgivandet till olika kommuner för att finnas i deras register när de söker efter möjliga adoptivföräldrar till ett barn.

 

När någon annan bär ens barn – värdgraviditet eller surrogatmödraskap

En ytterligare väg till föräldraskap är det som RFSL kallar värdgraviditet. Det innebär att en person bär ett barn åt någon annan. Det kan ske utan ersättning vilket kallas altruistisk värdgraviditet eller surrogatmödraskap, eller med ersättning (kommersiell värdgraviditet eller surrogatmödraskap). Personen som bär barnet kan antingen bli gravid med någon annans ägg och spermier (en så kallad ”fullständig” värdgraviditet eller surrogat), och då sakna genetisk koppling till fostret, eller vara gravid med någon annans spermier, men med sina egna ägg (en så kallad ”partiell” värdgraviditet eller surrogat).  Att den som är gravid inte har någon genetisk koppling till barnet (fullständig” värdgraviditet eller surrogat) är vanligast när man gör processen på klinik.

Anna sa att det är en juridiskt otrygg väg att skaffa barn genom värdgraviditet eftersom det i Sverige saknas lagstiftning på området. Det är inte olagligt att skaffa barn genom värdgraviditet, men den som föder barnet betraktas automatiskt som förälder. Dessutom är det inte möjligt att få assisterad befruktning på klinik i Sverige.

– Man får vända sig utomlands, även om till exempel en vän eller syster vill bära barnet åt en, berättade Anna.

Man kan dock göra egna överenskommelser och arrangemang. Till exempel kan en person bära ett barn som blivit till genom heminsemination med någon annans spermier. Men eftersom den som föder barnet betraktas som förälder krävs att den godkänner att någon annan adopterar barnet. Den som ska adoptera kommer då utredas i enlighet med reglerna för närståendeadoption.

Anna berättade att i flera andra länder är värdgraviditet, både kommersiell och altruistisk, tillåten. Utifrån den information som Posithiva Gruppen kunnat hitta är det möjligt att använda sina egna spermier i en surrogatprocess när man lever med hiv, men man måste då välja en klinik som är med i det så kallade SPAR-programmet (Special Program of Assisted Reproduction). SPAR har sitt säte i Boston, USA, men samarbetar med olika surrogatagenturer på den europeiska marknaden.

USA och Kanada är exempel på länder dit det är vanligt att svenskar som vill ha barn genom värdgraviditet vänder sig. Även detta tillvägagångssätt medför juridisk otrygghet. Anna tog som exempel om ett samkönat svenskt par skaffar barn i USA med en amerikansk person som bär barnet och den ena partnerns spermier. På det amerikanska födelsebeviset kommer det samkönade paret stå som föräldrar, men barnet blir automatisk amerikansk medborgare när det föds i USA. När paret kommer med barnet till Sverige krävs att de gör ett DNA-test som fastställer faderskapet (den vars spermier använts matchas med barnets DNA). Barnet blir när faderskapet fastställts svensk medborgare, men då inleds en process för att fadern också ska få vårdnaden om barnet, alltså bli dess vårdnadshavare och inte bara förälder. Först efter detta kan barnet folkbokföras i Sverige och den andra föräldern kan inleda en utredning för att få närståendeadoptera barnet.

 

Text: Ronja Sannasdotter

Få senaste nytt från oss till din mail

Läs vår tidning Posithiva Nyheter

Läs alla nummer här